Nu bor jag hemma en månad till.
Jag har 17 arbetsdagar kvar.
Jag ser framför mig hur jag lämnar landet i pyjamasbyxor med
en kudde under armen. Jag kommer nog förvandlas till 3 år och aldrig
sluta grina för att jag lämnar mina föräldrar och alla hundarna,
förutom den lilla hunden som kommer skydda mig mot
Oslos alla farliga typer. (Det finns en hel del)

Senast jag var i Oslo tog jag fel buss när jag
skulle hem, fel håll var verkligen fel för jag hamnade i Grönland.
Grönland är farligt, farligt har jag förstått och dit vill jag aldrig tillbaka.

Mamma har dragit på sig sin bästa "oroliga-mamma-som-vill-dotter-ska-krama-henne min",
pappa visar sin kärlek på ett lite annorlunda sätt.
Igår sa han tillexempel att "det har ju varit värst för oss"
om att han mig hemma i 2 månader.
Men han har lovat att om han är nykter den dagen jag ringer
och vill komma hem så hämtar han mig. Min fina barbapappa.

Jag förstår dock inte riktigt ekvationen att jag ska ringa
när det är bra, för då kan det bara bli sämre,
är jag ledsen så hinner det gå över tills han kommer fram.
Så jag gör väl så, att jag bara ringer när jag är glad.