Här kommer en resumé över den senaste tiden.

Jag har provat på att bli rik.
Tradera ska ju tydigen vara en riktig guldgruva har jag hört.
Mitt judeaktiga sinne tackade ju inte nej till några extra slantar,
dessvärre övervinner ibland min dumhet förmågan att tjäna pengar
och guldgruvan förvandlades till en välgörenhetsorganisation.
Jag blev inte rik, endast några klädesplagg fattigare.

Jag försöker tappert att lära mig boxas i rosa boxningshandskar,
det mesta ser nog bättre ut i min hjärna än i verkligheten.
Min sommarkropp är dock desto mer lovande,
jag har droppat några kilo och jag är starkare än förut.
Det är fint. Biceps is the shit.

Träning och fostran av mitt slovenska adoptivbarn går
sådär.
Det har tagit ungefär 2 veckor att lära henne "sitt" och skulle
jag skriva en lista på hennes favoritsaker att göra skulle inte "träna med matte"
stå högst upp.
Stellas lista: 1. Äta pinnar 2. Bita i kopplet 3. Bita/äta/tugga på saker.
För övrigt tycker hon om att ligga på rygg i famnen och jaga sin svans.

Snart flyttar jag, då tar jag med mig mina finaste ägodelar
och ett medicinskåp. Man vet aldrig med norrmännen,
har det döpt en "hälsobutik" till "rötter" så säger det en hel del.

Nu ska jag rasta den lilla hunden,
adios.

Update from Oslo!
Tanken är att jag ska fixa mina pappers så
det bara är att börja jobba när jag kommer hit sen igen.
Jag fick precis ett telefonsamtal om att jag ska träffa Enrique the champ
så vi kan gå till skatteverket tillsammans sooner than later så att säga,
han väste något om framförhållning men det är ett ord jag
inte är bekant med.
Att jag däremot är den som sinkar tidsmässigt, de har jag ju förstått.
Det kanske hänger ihop på något vis.. Tidsmässigt och framförhållning.

Jag kanske borde ta min jycke under armen och 
traska iväg, överraska honom och vara... Minst 2 minuter tidig,
då skulle han bli allt förvånad.

Keep it cool, katter.
ADIOS.

Nu bor jag hemma en månad till.
Jag har 17 arbetsdagar kvar.
Jag ser framför mig hur jag lämnar landet i pyjamasbyxor med
en kudde under armen. Jag kommer nog förvandlas till 3 år och aldrig
sluta grina för att jag lämnar mina föräldrar och alla hundarna,
förutom den lilla hunden som kommer skydda mig mot
Oslos alla farliga typer. (Det finns en hel del)

Senast jag var i Oslo tog jag fel buss när jag
skulle hem, fel håll var verkligen fel för jag hamnade i Grönland.
Grönland är farligt, farligt har jag förstått och dit vill jag aldrig tillbaka.

Mamma har dragit på sig sin bästa "oroliga-mamma-som-vill-dotter-ska-krama-henne min",
pappa visar sin kärlek på ett lite annorlunda sätt.
Igår sa han tillexempel att "det har ju varit värst för oss"
om att han mig hemma i 2 månader.
Men han har lovat att om han är nykter den dagen jag ringer
och vill komma hem så hämtar han mig. Min fina barbapappa.

Jag förstår dock inte riktigt ekvationen att jag ska ringa
när det är bra, för då kan det bara bli sämre,
är jag ledsen så hinner det gå över tills han kommer fram.
Så jag gör väl så, att jag bara ringer när jag är glad.

Mitt i min chokladpuddingkoma (10 dl gör även den bästa trött) ringer Elin.
Jag och Hampus ligger på varsin soffa och njuter av livet
om man säger så. Inte direkt stylade för party, strippstänger och sprit.
(Ja, det är så vi brukar festa. Not)

I vilket fall så försöker Elin övertala oss att gå ut,
såhär lät det.
Elin: Jaaaa, men kom igeeen. Det blir kul. Kom hit och var med mig.
Jag: Har du inga kompisar?
Elin: Vaa? Nej, eller ja. Jag vill vara med er!!
Jag: Elin, allvarligt, jag behöver minst en timme att göra mig iordning
med smink och hår och allting.
Elin: VA? Neeeej. Lite mascara och rouge, ingen bryr sig

Ca 7 minuter försöker hon övertala mig att inte
behöver jag fixa mig, så fin ändå, blablabla.
Då tar samtalet en tvär vändning och hör sen.

Jag: Men Elin, vi har ändå inget att dricka.
Elin: Nähä (det tänds en glödlampa ovanför hennes huvud) Okej. Hej då.