Idag gjorde jag premiär på norskt sjukhus.
Jag längtade mycket efter min överläkarmamma och önskade
att hon skulle komma gående sådär fort i sin vita rock och komma in
och prata med doktorn på det där hemliga språket jag inte förstår.
Sen skulle pappa komma in i mitt sjukhusrum och säga något
om "går det bra" och skojja om sjukhusmaten. FÖR SÅ ÄR DET JÄMT.
Men min mamma och pappa bor inte här!!!
Jag fick sitta själv på mitt rum och alla pratade norska,
fast min doktorstant försökte prata svenska så jag förstod nästan allting.
Jag kände mig ensammast i världen och dummast.

Jag kissar blod. Det är inget jag rekommenderar.
Ni kan kontakta sjukvård vid urinvägsinfektion och inte vänta
för då kanske det sprider sig till njurarna, det är nog inte så vanligt.
Men det är klart det händer här. Hos mig. För jag ska ju inte få vara frisk.
Aldrig någonsin tydligen.
Idag är en superdålig dag, som man kanske har ibland.