Den här bloggen är oseriös mest hela tiden,
men här kommer some deep shit straight from my heart.
Det kommer förmodligen bli det enda seriösa inlägget jag
någonsin skriver här. Med undantag om jag
skriver att jag ska gifta mig eller få barn. Men det
lär ta ett tag. Då kanske jag skaffar en "mammablogg"
eller "nygift och lyckligblogg", anyway.

Under hösten har jag varit sjuk,
spannet har varit stort på det som jag kan tänkas
lida av, alltifrån hjärntumör till ms till andra neurologiska sjukdomar.
Jag har legat på sjukhuset och det har varit provtagningar
till förbannelse. Vid sidan av detta har jag även
provat olika hormoner för att få bukt med min endometrios.
Det har varit fett jobbigt mest hela tiden.
Mest av den anledningen att jag gått i en ständig oro
över besked och förtvivlan över att vänta på hjälp.
Jag är ingen gnällspik och gud må sända en blixt i mitt
huvud om jag någonsin blir det.
Men trots allt så är inget ont som inte har gott med sig,
man ändrar tankesätt och värderingar.
Varje dag är en dag full av möjligheter.
Jag vet inte hur mitt liv ser ut nästa vecka, månad eller år
och därför är det bäst att inte tänka så mycket på det.
Varje dag är den vackraste dagen i ditt liv och möjligheterna är oändliga.
Jag står i enorm tacksamhetsskuld till min familj
och alla som ställt upp för mig under den här tiden.
Min mamma, pappa och storebror gör ordet familj
till det tryggaste och mest älskvärd ordet av alla i svenska språket.
Jag älskar er.

 
Ytterligare en anledning att jag klivit upp på morgonen under hösten.