Livet är alldeles obegripligt.
I tanken, i hjärtat och i handen.
Just nu samlar jag på det som gör ont.

Som att tappa ett glas i backen
och sekunden då bitarna flyger åt alla håll
då är det redan försent.
Glaset kommer aldrig mer bli sig likt igen.

Varför öppnar man inte dörren innan man springer in i väggen?